benneborgs

Är så himla beroende av närhet. Hatar att stå på egna ben, mår så mycket bättre när jag har någon att stötta mig mot. Men de får vara slut på de ett tag, man måste kunna vara själv. De värsta är att sova ensam, de känns så tomt och man grubblar för mycket. Ensam är stark. Vet inte om de är närhet, eller dig jag saknar? De är konstigt, jag känner dig knappt, känner knappt mig själv längre, trots att jag börjar hitta tillbaka. Kanske lite av båda, de är ofta så. Jag behöver hitta tillbaka till mig själv först och främst. Jag vet att jag finns där någonstans!